Nu med Flour. Ja. Flour. Paketet mötte mig i dörren, som brukligt en dag som denna. Det luktade mint i hallen. Påsen öppnade sig och två blå kamrater trillade fram. Kim Larsen spelar "Hva' gør vi nu, lille du" för mig, medan jag bryter upp locket med ena handen. Mint, ja, jäklar vad det doftar. Fint.
Så. Hur känns det? Hur är det? Bra, tycker jag. Jag gillar Onico. Jag gillar känslan av att kunna ta en snus utan att få dåligt samvete. Flouret i påsarna får mig att minnas barndomen med flourtabletter. Än så länge - allt gott, allt väl. Nu i skrivande stund kommer jag även att tänka på chokladcigaretterna som också fanns i 90-talets Sverige, det är väl lite samma sak det här. Fast man blir inte tjock, och det ser inte sådär otroligt provocerande ut som det gjorde då (då när hela landets lågstadiebarn stod med ett paket chokladmarlboro bakom skolhörnet och lekte tjuvrökning).Oj, nu tappade jag tråden. Onico Pepparmint Flour är en bra sak. Än så länge.
Stina
